Godmorgon!

Ännu en morgon då man vaknar av att solen lyser in :)  Idag blir det bara att ta det lugnt, njuta av det fina vädret och vänta tills skolan börjar igen.

Jag och Jonna ( Min bästa vän), har pratat om hur man vet vad som egentligen är rätt och vad som är fel. Vi blicka tillbaka i gamla situationer som vi båda varit i och hur och vad vi gjorde för att det blev som de blev. Och allt blev så uppenbart, nu sitter man och tänker  '' hur fan kunde jag göra så egentligen?''. Här ska jag ge er ett exempel på en situation:

(Detta var innan jag flyttade från gbg)

Jag och Jonna, vi hade nyss blivit kompisar. Vi hade en dag bestämt att vi skulle vara med varandra och hitta på något roligt.

Men den dagen så var jag med jennifer, en barndomskompis som verkligen inte var frisk i huvudet. Jennifer och Jonna avskydde varandra verkligen, men Jennifer hade en viss förmåga att styra mig. Jennifer sa att några killkompisar till oss kommer till till stan från Jönköping och att vi ska träffa dom. Och jag blev ju självklart intresserad direkt.

Jag visste ju att jag hade bestämt med Jonna , jag visste att hon var annorlunda än vad de andra jag umgicks med var, jag visste att henne kunde jag lita på men ändå ,när hon ringde och frågade vart jag var så sa jag :

-Oj förlåt gumman, min socialsekretrare ringde och sa att hon vill träffas på Mcdonalds och prata. (klockan 18:00 på kvällen, visst), men du kan väl gå hem till mig sålänge så kommer jag ? Min syster och alla är hemma det är bara att gå in.

Jonna sa:

-Jaha okej, men hur lång tid tar det då? du vet om du inte vill göra något så säg det.

Jag sa

- Men det är klart jag vill göra något, jag kommer om en timma högst!

Jonna gick med på det, hon gick alltså hem till min familj och satte sig med min syster och pratade medans jag var med Jennifer, med fem stycken killar inne i stan. Vad gjorde jag för fel där? Jo det ska jag allt berätta.

• Jag valde jennifer och killarna framför Jonna.
• Jag ljög för Jonna om hela situationen
• Jag vågade inte säga som det var pga att jag visste hur sårad Jonna skulle bli om jag dissade henne för jennifer.
• Jag lämnade Jonna hemma hos mig och kom aldrig hem.
• Jag hade inga skuldkänslor för att känna ånger.
• Jag sa ''Ja'' till Jennifer när jag egentligen menade ''Nej''

Detta är vad jag egentligen borde ha gjort:

• Jag skulle ha tackat nej till Jennifer för jag hade bestämt med Jonna.
• Jag skulle ha berättat sanningen för Jonna, eller iallafall frågat om vi kunde träffas någon annan dag.
• Jag skulle berättat för Jonna att jag var med jennifer även om hon skulle avsky det.
• jag skulle aldrig bett henne gå hem till mig och vänta på mig hela kvällen, när jag visste att jag inte skulle komma tillbaka.
• Jag skulle ha förstått att det jag gjorde var fel, jag skulle ha litat på magkänslan vilket jag inte förstod vad den menade.
• Jag skulle gjort det enda rätta, Jag skulle ha sagt ''Nej'' till Jennifer istället för ''Ja''.

Jonna fick självklart reda på allting, hon var så besviken, arg och ledsen på mig. Jag bad om förlåtelse för långt inom mig, så visste jag ju att Jonna är en man kan räkna med och hon skulle alltid ställa upp för mig. Och jag borde göra samma! Vi pratade inte på ett tag, men tillslut blev vi vänner igen.

Jag gjorde en liknade sak mot henne efter det igen, och då var det mycket värre. Vi pratade inte på flera månader, jag tog kontakt med henne igen, via msn när jag hade flyttat till fosterfamilj. Hon trodde inte på mig när jag sa att jag bodde i fosterfamilj, det förstår jag mycket väl. Men hon gav inte upp hoppet om mig, hon vågade ge mig en enda chans till och den tog jag och höll om hårt!

 Nu har vi inte bråkat någon gång sen dess! Jag har varit fullständigt ärligt mot henne och varit en riktig vän! Vi kan idag prata med varandra genom att bara titta på varandra, vi både vet när vi mår bra/dåligt. Vi har gått igenom det mesta tillsammans.

Och därför vill jag tacka min underbaraste vän Jonna för att hon aldrig gav upp hoppet om mig, och att hon har gjort mig till den person jag är idag. Och jag älskar hennes mest över allt annat på denna jord. Utan henne, så skulle jag inte sitta här idag!

Man ska säga som det är, vara ärlig mot personen även om man vet att den personen skulle bli arg/ledsen/besviken. Ärlighet varar längst!

Och när man bestämt något med nån så håll fast vid det, ändra inte planerna för någon idiotisk ''kompis'' (grupptryck), Lita på din magkänsla och tänk efter riktigt noga om det är rätt eller om det är fel. Har man ljugit en gång, så är det svårare att sluta.

Vilket leder till att man bygger upp hela sitt liv på lögner tillslut vet du inte vem du är längre.

Så ta vara på de riktiga vänner du har,

de du kan lita på i vått och torrt,

någon som alltid kommer ställa upp för dig och hjälpa dig genom de svåra och bra tider.

Någon som accepterar dig för den du är!

Bli behandlad som du själv vill bli behandlad.

En viktig sak till!

Du ska inte bara ta emot, utan ge tillbaka också!

Hej!

Vilken härlig dag! Sol, värme, god påskmiddag kan det bli bättre?

Imorse när jag låg och sola så börja jag tänka väldigt mycket på barn/ungdomar som går i skolan och har jobbigt hemma, mår dåligt osv. Det är så mycket i tidningarna och nyheterna nu gällande ungdomar som begår hemska brott, självmord, mord, alkohol, droger och massor! Jag menar gör inte skolan eller föräldrarna något?

Någon borde väl ändå se att dessa mäniskor inte mår bra?! Jag har varit i liknade situation, jag menar skolan gjorde ingenting, mina föräldrar brydde sig knappt, de förväntade sig att jag skulle lösa problemet själv.

Men det är ändå inte konstigt att samhället ser ut som det gör idag, Om inte de vuxna rycker in och hjälper ungdomarna så kommer framtiden för de flesta bli ett rent helvete!

Visst det ligger mycket hos personen själv, att ha motivationen och styrkan att göra något åt saken, att våga/vilja förändrats!  Men de behöver ju stöd från familj och vänner.

Jag tror helt klart, att om inte mina föräldrar hade ringt socialen och skrivit på papper angående frivillig flytt, så skulle jag nog inte levt idag. Det var så allvarligt, asså jag trodde inte att jag skulle leva så länge till. Men jag ropade på hjälp och det tog några år tills jag fick den hjälp jag verkligen behövde.

• Mår du dåligt fysiskt/psykiskt och känner att du inte har någon att prata med, som du känner att du kan lita på?
• Har du någon i din krets som är i liknande situation som du?
• Är du ute så mycket och ofta som möjligt för att slippa gå hem?
• När du väl är hemma, låser du då in dig på ditt rum?
• Är du i skolan men inte på lektionerna? 
• Dricker du mycket på vardagar och helger?
• Har du blivit ''tvingad'' till droger för att bli accepterad?
• Av alla dina kompisar, känner du att det är någon du verkligen kan räkna med?
• Känner du dig synlig och uppskattad i ditt hem?
• Har du en bra pojkvän/flickvän som får dig att må bra?
• Känner du att du har någon anledning till att leva?
• Finns det något hopp alls?
• Brukar du ofta tänka att det kanske är bäst att du dör, så folk slipper dina problem och bekymmer?
• Känner du dig utstött i både skola och hem?

Läs frågorna, tänk efter noga och ge mig gärna svar och frågor tillbaka!

Du kan vara anonym,det är väl det bästa! Men har du ingen att prata med eller någon du kan vända dig till om råd, så är det bara att skriva till  mig!

Du behöver inte lämna ut namn eller nånting, bara frågor och funderingar så svarar jag så gott jag kan!

Blunda inte när du står framför spegeln,

Säg inte ja när du egentligen menar nej,

Istället för att titta bakåt, titta framåt,

Nicka inte och le för att att bli accepterad,

Lås inte dörren till ditt rum när du egentligen vill att den ska vara öppen,

Låtsas inte ha tappat rösten när din röst är värd att bli hörd,

Håll inte andan och tro att allting ska släppa när du egentligen förvärrar situationen,

Hör inte bara på den dåliga kritiken,våga även höra de bra¨,

Nervärderar inte allting runt omkring dig, även om livet känns hårt.

Det blir vad du gör det till, även med och utan hjälp,

Blunda inte när du står framför spegeln,

Öppna ögonen och våga förändra din spegel med din egen styrka och makt. Den du har inom dig!

Maja heter jag, bor i borås och går första året på gymnasiet (Media).

Jag älskar att fotografera, sjunga, skriva låtar, dikter och mycket mer!

Jag har ärligt talat inte varit så mycket för bloggar och sånt men en    kompis sa att jag har så mycket att säga, så mycket känslor och att jag borde skriva ut allt jag känner och tycker. Jag trodde till början att hon skojade med mig, men hon var fullständingt seriös. Ja och nu sitter jag här men min laptop i knät och försöker komma på vad jag ska skriva om. Jag har väl inte så lätt att prata om mina känslor och hur jag känner. Jag gör det väl mest genom mina sångtexter och dikter, så det är väl det jag mest kommer skriva om.

Men först ska ni få veta lite mer om mig, så ni kan förstå mina texter. Och om jag berättar om mina erfarenheter så tror jag ( om det finns/ kommer några läsare, förhoppningsvis känna igen sig och kanske ta hjälp här ifrån eller prata om det)

Jag kommer från Göteborg, har en storasyster på 24 år, en storebror på 19 år. Min syster bor lite utanför borås och min bror bor kvar hos min pappa i Gbg. Min mamma bor också i gbg( mina föräldrar skildes när jag var tre)

Min pappa är Alkolist, han blir riktigt våldsam och aggressiv när han dricker.Jag och min pappa har aldrig stått varandra nära. Ärligt talat så tycker jag inte om honom. Jag vet det är en hemsk sak att säga eftersom han är trotsallt min pappa. Men efter allt han har gjort mot mig och mina syskon så är det inte konstigt. Han brukar kalla mig en massa hemska saker, säga att jag inte är önskad och att jag är misslyckad.

Min mamma hon stack när jag var fyra år, hon var narkotikamissbrukare. Hon hörde inte av sig förens jag fyllde åtta år. När hon kom tillbaka så kände jag ju henne knappt. Men hon ville verkligen lära känna mig och ha ett mor och dotter förhållande. Nu har hon varit ren i åtta år, är otroligt stolt över henne och jag älskar henne otroligt mycket! 

Min syster och jag vi har alltid stått nära varandra, men nu den senaste tiden har vi glidit isär. hon har träffat en ny kille, som har två egna barn och hon hade ett eget barn och nu har hon nyss fått tvillingar så hon har fem stycken barn att ta hand om. Helt galet,men det är hennes liv.

Jag saknar verkligen våra samtal, skratt och tiden då hon stod på min sida.

Ja jag saknar tiden innan hon träffade sin sambo. Det har varit mycket tjaffs och bråk mellan dem två. han kontrollerar henne så mycket att hon knappt kan andas! usch. Men det är ju min syster val vem hon vill vara tillsammans med, men jag tänker mer på barnen. Min syster flyttar hela tiden! på tre år har hon flyttat 16 gånger! jag är så trött på det, varje gång jag hälsar på dem så har hon en ny adress.

Min bror...Ja. vart ska man börja? Jag avskyr honom! alla säger '' ja men det är syskonkärlek'' Men jag kan säga en sak! Det finns inte en enda gnutta kärlek mellan oss! Vi hatar varandra nått så enormt! Varje gång vi ses, så skriker vi åt varandra, om hur mycket han önskar att jag var död, hur mycket jag önskar att han var död.  vi slår varandra, asså seriöst. En gång kasta jag en sked rakt mellan ögat och näsan och det blödde satan! Han boxade mig i magen tills jag börja blöda näsblod. Jag menar, hallå?

Jag bor iallafall i fosterfamilj sedan tre år tillbaka! Jag skötte mig helt enkelt inte i gbg, hamna med fel människor, droger, alkohol, strunta i skolan, rymde hemifrån, stal från min egna familj, ljög och gjorde så otroligt mycket dumma saker! Men jag ropade ju på hjälp även om jag inte förstod det då.  

Mina föräldrar orkade inte med mig längre, så dom bestämde sig att skriva på lite papper, gällande frivillig placering. Deras val, inte mitt. Nu har det gått tre år här i borås. Helt sjukt vad tiden har gått. Dom jag bor hos är helt okej, men dom ger mig så mycket uppmärksamhet, deras regler är stenhårda men dom vill mig bara väl. Och jag  hatar uppmärksamhet, jag är en person som är själv liksom. Vill inte vara i centrum.

Asså jag har ju jätte mycket bra kompisar hemma och i skolan det är inte det! jag gillar bara inte att uppmärksamheten är riktad till mig. Jag anser att jag inte behöver prara om jag inte blir tilltalad. Men det är ju bara jag. Nu sköter jag skolan felfritt, har bra kompisar och umgänge! och sköter mig väldigt bra. 

Jag hälsar på famljen varannan helg, det är kul, jag är hos mamma för det mesta och så träffar jag min bästa vän. jag har nämligen sagt upp kontakten med de flesta nere i gbg har ca , sju stycken som jag har kontakt med idag. Jag är riktigt stolt över mig om man kan säga så. Jag menar, här är jagg, 18 årig tjej från gbg, en som har varit i bråk med alla möjliga männsikor, droger, skolkat, och allt möjligt. jag var en tjej som inte hade livsglöden kvar. Jag var som en levande död. Jag bara var där, gjorde ingen nytta alls.

Men nu sitter jag här och delar med mig om mina erfarenheter, och jag har faktiskt kommit någanstans med livet. Jag fick möjligheten att lyckas och jag tog den!

Jag är väldigt mycket för att städa, jag kan städa hela dagarna om det nu är så. Jag mår dåligt när det är stökigt eller när något inte ligger rätt. Visst detär jobbigt att behöva känna så. Men

Kan man inte städa rent sin familj, sitt förflutna. Så kan man ju alltid städa rent sitt hem.

Det är mitt citat av mig själv. För saken är, man kan inte förändra andra människor, man kan inte få dem att ändra sig ut efter vad man själv vill.

De själva måste ha viljan att förändra sig, det enda man kan göra är att finnas där. det är ingen ide att lägga din tid och makt på att försöka, tex. få din pappa att sluta dricka, få din mamma att se dig...

Du kan inte förändra andra, den enda du kan förändra är dig själv.

jag har så mycket mer att skriva! Men detta ar lite kortfattat, eller kort var det väl inte :D

Men ni får gärna skriva och fråga! :D

Ha det bra!

Kramar